vad ska man säga?
jag har börjat med gamla vanor igen…
allt jag sa för några månader sen att jag skulle sluta med.
på grund av en person så förändrades hela min syn på livet och människor, framförallt killar…
det känns som jag aldrig kommer kunna lita på killar igen.
det är jobbigt för jag vill inte släppa en viss person men jag måste för jag tror att den personen har släppt mig…
det är sjukt att veta att en person som har varit där för en i flera månader inte kommer att vara det längre…
det känns som jag går igenom alla faser i en kris när en person dör, fast nu är det bara så att han är inte död utan han vill bara inte veta av mig längre.
det känns ändå som en stor bit av mitt hjärta föll av och blev stampad på när han slutade prata med mig.
jag kan inte ens se en bild på honom utan att börja gråta.
jag vill inte annat än att ha honom här igen och allt kommer bli bra.
jag kommer bli bra igen och jag kommer kunna se livet från en annan syn än jag har nu.
min värld just nu är svart, mörk och jag hatar verkligen den värld jag lever i.
förra veckan så pratade vi om psykoser. där man lever i sin dröm, för när man vaknar upp från en mardröm så kan man inte skaka av den som alla andra kan.
så känns det för mig, jag vill inte leva i en mardröm. jag har fått nog av det och när jag äntligen hittade nån jag verkligen gillade, nästan älskade och ville visa och öppna mitt hjärta för honom så stack han. jag öppnade mitt hjärta och berättade alla mina mörka saker som jag hatar att prata om och när jag till slut hade vågat säga allt som stack han. han krossade verkligen mitt hjärta och det suger att både och veta och känna att jag troligen hade träffa min drömkille. jag gillade honom med hela mitt hjärta. alla såg en förändring i mina ögon när jag pratade. alla såg att jag var glad, lycklig och jag hade hittat nån som var värt att leva livet för.
nu kan alla se att jag mår inte bra längre, jag går djupare och djupare ner i mig själv för jag vill inte släppa in nån. jag vågar inte släppa in nån igen i mitt hjärta. jag vågar heller inte släppa in nån för jag vet inte hur längre det kommer att innan han sticker också från mig. jag känner att jag skulle ha hållit mig med Markus, fast han slog mig och söp och höll på med såna saker, så gillade han alla fall mig för den jag var. han var min första kärlek och det kommer han alltid vara, för jag kommer nog aldrig hitta nån som vara som han,fast han hade problem så älskade han alla fall mig och stack inte när jag grät eller skakade av rädsla…
Markus var helt underbar när han inte drack eller var påtänd av nån drog. då var han min ängel och jag älskade honom djupt…
han var min första kärlek och kommer nog bli den enda för jag vågar nog aldrig mer öppna mitt hjärta….
ALDRIG…..
Already Gone…..
Leave a Reply