A Little Bit Longer….

  • juni 17, 2010 at 0:17

i slutet av maj tog du farväl till livet.

Jag var där, jag var vid din sida.

Jag låg nära dig vid din sida för att inte skada dig.

Jag såg då hur skört livet är, Jag såg då hur kort livet är.

Jag såg då hur vacker du var min vän.

Jag sjöng för dig, din favoritlåt.

Du älskade verkligen den låten.

Stay med Nick Jonas.

Jag älskar den med, men jag kan knappt lyssna på den längre för jag gråter till den hela tiden.

Du såg på mig och du såg att jag var rädd,

För att mista dig, rädd för att du skulle lämna mig här ensam.

Du log mot mig och sa att jag inte skulle vara rädd för det var inte du. Du var lugn.

Men hur kan man inte vara rädd just då?

När man ser sin vän sakta försvinna och dö…

Jag var inte beredd.

Jag ville att det alltid skulle vara du och jag.

Vi skulle vara varandras brudtärnor,

vi skulle skratta när vi satt i parken och lekte med våra barn.

Vi skulle ragga på killar tillsammans.

Allt skulle vi ha gjort tillsammans om inte den där dagen i november 2007 hade kommit.

Den dagen då du fick beskedet…

Du hade cancer…

Leukemi…

Det var då du började försvinna sakta från mig…

Det var du som fick mig att le..

Det var du som fick mig att se vilket liv jag levde…

Det var du som jag älskade mest i hela världen…

Det var du som var mitt allt…

Det var du som var min räddare…

Jag var ditt allt….

Men nu finns du inte kvar och jag får försöka leva vidare mitt liv…

Förra helgen tog jag farväl av dig…

Men det gjorde jag inte på riktigt, för vi kommer träffas igen mitt allt…

Vi kommer träffas igen någonstans där rädsla inte finns…

Där smärta inte finns…

Där sjukdom inte finns….

Där vi kan vara tillsammans för alltid…

Älskar dig gumman…

Kommer aldrig glömma dig…

Aldrig…

17 år gammal blev du bara…

Bara 17 år….

För ung för att dö….

Gud har tagit tillbaka sin vackraste ängel…

Nu väntar jag bara på att få tillbaka henne igen…


Leave a Reply

Add Your Comment